Du er her: Forside Kultur Literaturo Kaj Munk: La blua anemono
Handlinger tilknyttet webside

Kaj Munk: La blua anemono

Afable Lars Kromann enkomputiligis tio ĉi dana poemo kaj kanto. Kaj Munk estis dana pastro (13.01.1898 - 04.01.1944) kiu kontraŭbatalis la germanoj dum la dua mondmilito kaj pro tio estis likvidita.

Kaj Munk

Den blå anemone

La blua anemono

La blua anemono.
Dane: Den blå anemone (1943).
Tradukis: Grupo de kopenhagaj
esperantanoj.

Ĉu ne belega mito?
La vintrofrosta koro-part'
degelas pro la vido
en la komenc' de mart'.
Sed kio boris tra la ter'
donante belon al ĝi per
ĉielguteta tono:
La eta anemono,
plantita en esper'.

Lalande mi ĝin prenis
de la naskiĝoland' import',
sed time mi eltenis:
ĉu venos ĝia mort'?
Al ĝi ja mankas la aer'
tepida, kaj la grasa ter'
en tiu dura zono
pereos anemono.
Neniam plu aper'.

Sed morton ĝi evitis
kaj setlis en jutlanda gruz',
memfide ĝi do spitis
solecon, ja per ruz',
mizer' de l' mond' efikis nur
al vi donante pli da pur',
vi eta amazono.
Kaj mia anemono
ja kiel lag-lazur'.

Ĉar tiu ĉi koloro
por mi la bapt' de primaver'
heredis en la koro
senfinon da esper'.
Kliniĝas mi al tera sin',
belegas via silkmuslin',
pecet' de graca trono.
Vi eta anemono,
mi tre admiras vin.

Kaj Munk:
Den blå anemone.
El: 1943.
Esp.: La blua anemono.

Hvad var det dog, der skete?
Mit vinterfrosne hjertes kvarts
må smeltes ved at se det,
den første dag i marts.
Hvad gennembrød den sorte jord
og gav den med sit sølvblå flor
et stænk af himlens tone?
Den lille anemone,
jeg planted der i fjor.

På Lolland jeg den hented,
et kærtegn fra min fødeø.
Så gik jeg der og vented
og tænkte, den må dø,
den savner jo sit skovkvarter,
sin lune luft, sit fede ler,
i denne lumske zone
forgår min anemone,
jeg ser den aldrig mer.

Nu står den der og nikker
så sejersæl i Jyllands grus,
ukuelig og sikker
trods ensomhed og gus,
som om alverdens modgang her
har givet den et større værd,
en lille amazone
og dog min anemone,
som søens bølge skær.

For denne rene farve
den er mig som en vårens dåb,
den la'r mig nyfødt arve
en evighed af håb.
Så bøjer jeg mig da mod jord
og stryger ømt dit silkeflor,
en flig af nådens trone.
Du lille anemone,
hvor er din skaber stor.

Melodio de Egil Harder

fonto